Prenumerera på inlägg via RSS:

Ät, sov och motionera!

Vad ska man säga till en människa som tappat all framtidstro, som lider av en enorm stress, stor ångest och som fruktar för sitt liv?

Under julledigheten hade jag daglig kontakt per telefon med Hassan, en ung man/pojke från Afghanistan. Dagen innan han skulle gå på jullov var han på ett möte med Migrationsverket. Hans ålder hade två veckor innan mötet ändrats -utan någon som helst läkarundersökning eller pappersbevis -från nyss fyllda 17 till nyss fyllda 18 år. På mötet fick han veta att han skulle skickas till Nederländerna – där han först sökt asyl – och sedan tillbaka till Afghanistan. Han fick också veta att han skulle hållas i förvar fram tills dess att beslutet skulle verkställas. Han fick inte säga adjö till sina vänner eller hämta sina saker från sitt hem. Direkt efter mötet möttes han av två polismän som förde honom till ett förvar i Arlanda Stad. På en parallellgata till hotellen där förväntansfulla resenärer bor, ligger Migrationsverkets förvar för människor som ska avvisas.

Det fel Hassan har gjort – som ledde till ett frihetsberövande först tre veckor i Sverige och nu några veckor i Nederländerna- är att han fötts i ett otryggt land och att han hoppades på en framtid i Europa.

Det krävs inte mycket inlevelseförmåga för att förstå den förtvivlan Hassan kände den första natten i förvaret…. och känt under de efterföljande veckorna. Ensamhet, ångest, hopplöshet och en enorm stress är några av de känslor han gett uttryck för. Det är enormt stressande att inte kunna påverka sitt eget liv på något sätt. Han fick inte ens veta vilken dag han skulle avvisas, inte förrän dagen innan avvisningen skulle ske.

I förvaret i Sverige hade Hassan tillgång till telefon och vi pratade med varandra varje dag. Vid ett tillfälle besökte jag honom i förvaret. Då hade han magrat mycket på bara två veckor.

Det är oerhört jobbigt även att vara medmänniska i en sådan här situation. När överklagan inte gick igenom och när advokaten inte lyckades få ut honom ur förvaret fanns det inte mycket mer kvar att hoppas på. Hur ska förmedla hopp till någon, när det inte finns något hopp att ge? Hur ska man lindra ångesten och stressen, när det inte finns något hopp?

image

Både Hassan och jag vet att hans chanser att överleva i Afghanistan är minimala. Han har ingen familj kvar som kan hjälpa honom. Eftersom han har arbetat som tolk åt amerikaner har han många fiender bland talibanerna. Ändå ville Hassan hellre skickas direkt till Afghanistan istället för att först sitta i förvar i Nederländerna. ” Bettan, jag dör hellre en gång i Afghanistan än flera gånger varje dag i förvar”, berättade han för mig.

Min äldste son fick boken ”438 dagar” av Martin Schibbye och Johan Persson i julklapp. Jag frågade honom hur de hade gjort för att orka överleva i fängelset i Etiopien. De hade hållit sig till dagliga rutiner och varit noga med att sköta kroppen. De sov inte på dagarna, tvättade och rakade sig, åt och försökte röra på sig.

I mina samtal med Hassan försökte jag uppmana honom att äta – fastän han inte hade någon aptit – och att motionera på gymet som fanns på förvaret. Han hade stora sömnproblem och sov endast två till tre timmar per dygn. Jag tänkte att han om han motionerade lite varje dag, så skulle han också sova bättre. Jag berättade för Hassan om boken ”438 dagar” och sa åt honom att prioritera sin fysiska hälsa, och på det sättet kanske han skulle klara sig från att bli ”tokig”. Han har lovat mig att han ska äta lite varje måltid och att han ska försöka motionera.

Det är lätt för mig att sitta hemma i mitt trygga hus och ge sådana råd, men jag är helt övertygad om att om han inte äter eller sover så kommer han inte längre fungera och han kommer inte ha tillgång till sin mentala kapacitet och intellekt, vilket kommer att göra att han riskerar att snabbt hamna i farliga situationer.

Han sitter nu i förvar i Nederländerna. Vi har inte längre kontakt, och jag kan inte nå honom. Han har inte tillgång till vare sig till internet eller mobiltelefon. Vid två tillfällen har han ringt, då han har fått låna en telefon. Han väntar nu på avvisning till Afghanistan. Han vet inte vilket datum, endast att det kommer att ske inom en månad. Det som delvis håller honom uppe – men samtidigt gör honom ledsen – är hans tankar på hans vänner och goda stunder i Sverige. Hans enda hopp är att han får komma tillbaka till Sverige – från Nederländerna eller senare från Afghanistan – om han blir erbjuden ett jobb under ett års tid, med en månadslön på minst 13 000 kr per månad.

När jag har uppmanat Hassan till att äta, sova och motionera, har jag tänkt på hur viktigt det är att sköta kroppen för att fungera även psykiskt. Det gäller inte bara Hassan, utan oss alla. Många gånger börjar man missköta kroppen när man mår dåligt och det leder till att man mår ännu sämre. Tänk om man då kan hitta kraften till att ta hand om kroppen, då kanske det bidrar till att man mår bättre även mentalt.

Äta, sova och motionera….

Det är grundläggande behov som är viktiga att tillfredsställa, men inte alltid så lätt att göra, när man lider av enorm stress och ångest.

För några av oss handlar våra bekymmer om några extra kilon. För Hassan handlar det om livet.

image

  1. Jag önskar av hela mitt hjärta och hela mitt förstånd att du och Hassan ses igen. ❤

    Svara

    • Tack Mia! Jag hoppas mest på att någon kan hjälpa honom att hitta ett jobb här i Sverige, så att han kan återvända innan han råkar ut för något. Jag vill gärna träffa honom igen, men det skulle räcka långt för mig med bara vetskapen om att han är på en trygg plats.

      Han är jämngammal med min äldste son och det gör fruktansvärt ont i mig att en ung människa utan att hinna förbereda sig blir inlåst och lämnad ensam med ett fruktansvärt besked. I en sådan situation är vi nog inte många som skulle vara vuxna.

      I går kväll ringde han till en annan kvinna som också engagerat sig i Hassan. Hon berättade att Hassan känner sig oerhört ensam och att han bara får träffa andra interner på måndagar under en till två timmar. Jag tycker att sättet att behandla Hassan – och andra i liknande situation som honom – är inhumant.

      Jag önskar av hela mitt hjärta att Hassan får leva ett tryggt liv.
      Stor kram Bettan

      Svara

  2. Hela Schengensystemet gar ut pa att kriminalisera asylsokande och gora oss andra till angivare ”bodlar”.

    Men skulle det vara mojligt att starta en fond till forman, att anstalla i nagon projek eller annan form, sa ar jag villig att hjalpa till?

    Svara

    • Hej Marin!
      Du verkar mycket mer insatt i det här än vad jag är. Jag har inte tänkt i banorna att samla in penagar till en fond för att kunna anställa Hassan i till exempel projektform. Du har väckt en ny tanke. Tack!!!!

      Det är fruktansvärt att människor som många gånger redan lider av posttraumatisk stress på grund av hemsk situationen i hemlandet och troligtvis en skräckfylld flykt dessutom ska utsättas för ännu mer stress genom att bli inlåsta och behandlas som kriminella.

      När jag besökte Hassan fick vi sitta i ett minimalt rum med två fotöljer, ett litet bord och en liten soffa. Det fanns inget fönster i rummet och det kändes som om vi satt i en garderob. ( Nu menar jag naturligtvis ingen tjusig walk-in- closet)

      De presenter ( några böcker och lite kläder, eftersom han inte fick åka hem och hämta ombyte) jag hade med fick jag inte lämna till honom eftesom de var tvungna att gå igenom sakerna innan han fick dem. För mig är fängelse en bättre benämning på stället, än förvar.

      Tack för att du bryr dig! All hjälp mottages tacksamt!

      Kram Bettan

      Svara

Lämna ett svar till Mia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>