Prenumerera på inlägg via RSS:

Ögonen ljuger

Det är svårt att se förändringar-hos sig själv och hos andra. Ögonen ser vad de är vana att se.

Min man är lång, mager och mörkhårig. Det blir dock ett litet problem när jag beskriver honom för andra och de ska få ihop min beskrivning av honom med den gråhåriga mannen som faktiskt skulle må bra av att gå ner några kilo. Det enda som fortfarande stämmer är hans längd. Ett annat exempel på där mina ögon inte riktigt ser verkligheten gäller en av mina bröder. Som liten var han blond och jag tänker fortfarande på honom som blond, fastän han nu är mörkhårig.

På samma sätt som jag har svårt att se förändringar hos andra, har jag svårt att se den hos mig. Sedan jag var liten har jag tänkt på mig som rund. När jag jag gick ner mina 18 kilo förra gången dröjde det flera år innan jag kunde tänka på mig som normalviktig. Det hände ofta att jag studsade till när jag fick se mig speglas i ett skyltfönster och jag tyckte att den jag fick syn på påminde om mig. Jag förstod inte riktigt att det var min spegelbild jag såg.

När jag sedan började gå upp i vikt ”såg” jag inte riktigt det. Det är klart att jag märkte att kläderna blev mindre, men det löste jag genom att köpa nya-i större storlekar. Visst gör de så små kläder nuförtiden?

Alla hemska foton berodde naturligtvis bara på dåliga fotografer och konstiga vinklar. Det bästa var att undvika att bli fotograferad.

Jag tillät mig att gå upp alldeles för mycket innan verkligheten kom i kapp mig och då var det i första hand för att min kondition var så försämrad.

För mig är det svårt att få ihop min mentala bild och den verkliga bilden. Det gäller vid både viktökning och viktminskning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>