Prenumerera på inlägg via RSS:

Säga ja, utan att tänka

Jag brukar inte vara så orolig för att prova på nya saker, men att testa på yoga för första gången känns lite pirrigt.

När jag för några veckor sedan fick ett mejl med en förfrågan om att prova på yoga, svarade jag ja, efter att ha tittat i kalendern och sett att tiden -i morgon kväll – passade mig.

Det händer rätt ofta att jag svarar ja till något, och sedan börjar fundera på vad jag har gett mig in på. Det var så jag lärde mig att dyka. Jag har aldrig drömt om att göra det. När jag fick reda på att det fanns en plats ledig för att lära sig scubadiving i Turkiet, tackade jag självklart ja. Resa, boende, mat och kurs finansierades via EU:s Gruntvig-program för det livslånga lärandet. Det hade fått två avhopp med kort varsel. Jag och ”Megaintensiva Glädjespridaren” -som också blev tillfrågad – tackade båda ja till resan som var bara en vecka senare.

image

Jag trodde att scubadiving var det engelska ordet för snorkling. Det var inte förrän några dagar innan resan jag -efter att ha googlat- förstod att det handlade om dykning med tuber.

Nu har jag gjort ungefär samma sak igen -tackat ja till något som jag knappt vet vad det innebär. Min bild av yoga är vitklädda kvinnor med en
vacker hållning och som utstrålar stillhet, hälsa och harmoni. Dessa yogautövande kvinnor rör sig med självklarhet och enkelhet, och tycks inte ha några begränsningar vad gäller rörlighet. Min bild av yoga påminner mycket om de bilder man hittar i reklambilder för spa.

Jag passar inte in i den bilden. Jag äger inte ens några vita byxor. Den största oron inför morgondagen är dock inte kläderna. Jag får väl ta mina svarta träningsbyxor. Vad har man på fötterna? Barfota? Jag måste nog se över mina fötter idag.

Det är nog rörligheten som är min största oro inför i morgon. Jag är ungefär lika vig som en lyktstolpe. Länge har min mage varit i vägen när jag har böjt mig framåt. Nu är den något mindre och hindrar inte lika mycket. Istället är det muskler, senor och leder som hindrar mig från att stå med raka ben och sätta handflatorna i golvet. När jag försöker mig på det kommer mina fingertoppar bara en bit ner på smalbenen.

Jag ångrar inte att jag tackade ja till scubadiving, utan att veta vad jag gav mig in på. Om jag hade tänkt efter hade jag nog låtit mina rädsla ta över. Förhoppningsvis kommer jag att känna likadant efter yogan.

image

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>