Prenumerera på inlägg via RSS:

Våfflor

Yngste sonen fyllde 14 år i tisdags – på våffeldagen. Vi har som tradition att äta våfflor när vi firar honom med släkten. Det gjorde vi ikväll.

Vi är inga våffelfantaster i vanliga fall. Våffeljärnet tar plats längst in i skåpet, och används i princip bara i anslutning till sonens födelsedagen. Tio minuter innan gästerna kom hittade vi det inte där vi trodde att det stod. Efter lite ”hur-ska-vi-nu-göra-panik” och funderingar på att kasta oss in i bilen och köpa nytt, hittade vi det – efter lite desperat öppnande av skåpsluckor – längst in i ett annat skåp.

Våfflor är väldigt luriga. Det har hänt mig flera gånger att jag äter för att det är gott. Helt plötsligt tar det stopp och den stora proppmättnaden slår till. Man blir inte mätt på våfflor. Man blir bara proppmätt på en gång. Nu har jag nog lärt mig att sluta äta innan jag känner mig mätt. Ja, nu ska jag inte överdriva. Jag klarade det ikväll, men det är ju ingen garanti för att jag aldrig kommer att göra det.

image

Jag har länge misstänkt att det inte finns någon botten i yngste sonen. I kväll insåg jag att jag hade fel. Han åt den ena våfflan efter den andra. Helt plötsligt tog det stopp och han kunde inte äta upp den sista biten.

Nu åker våffeljärnet längst in i skåpet och plockas fram om ett år igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>